Hej.

Har ngen lust att blogga när jag inte gillar min design så just nu går det trögt men kommer bli bättre när E fixar min design. Jag sitter på arslet, har gjort det i säkert 6 timmar, känner mig äcklig och lat. Men det gör inget man får vara det ... Jag har ingen energi längre, jag tappade den någonstans på vägen , jag vet inte om det är jobbet eller mina innre tankar som ställer till det.
Så fort jag får höra någon form av nedvärdering så faller jag ner i det där hålet igen. jag vet att människan inte menar det och att det är personens sätt att skoja men jag orkar inte med sånt mer. Hela mitt liv har jag fått höra elaka saker om mitt utseende och hur jag är och hur jag ska vara och blablabla, och hur mycket ska man behöva ta? jag har lärt mig på vägen att stänga av och inte ta åt mig men det är svårt och känslorna bubblar över ibland även om man försöker vara stark. Jag och syster gick en promenad i veckan eller om det var förra veckan, skit samma. Vi pratade om varför vi är som vi är, och kom fram till en himla massa anledningar. Jag tänker inte skriva detta här med respekt till dem som det faktiskt handlar om men jag kan säga att det handlar om min uppväxt. Om jag säger det dåhär så kanske ni förstår.. Om jag ser ett kort på mig som liten, gråter jag. jag tycker synd om den lilla flickan på bilden, hennes små händer är så fina men leendet så påklistrat. Jag grät mig till sömns varannan vecka ungefär... ett litet barn som var rädd och hade en otrolig saknad efter sin mamma som gjorde allt för henne... jag ville bara bort ifrån det stället som fick mig att må så dåligt... Det har satt sina spår , allt som hände under tiden "där" vill jag glömma .

Självkänsla och karaktär kommer ifrån dessa dalar i ens liv, jag har en underbar pojkvän som ger mig så jävla mycket kärlek att jag ibland bara tittar på honom och tårarna börjar rinna, det är tårar av glädje... jag hade gett upp hoppet om pojkar, killar, män.... för om jag tänker efter har jag aldrig litat på en kille... och det har jag i o för sig inte kunnat nu heller efter olika händelser men det börjar ta sig, jag klättrar sakta uppåt men det går sakta och jag är trött ... vill komma ut ur mitt skal och leva livet som en 19 åring borde men nu är det som det är och jag jobbar 24/7 med  mina tankar och det tar på mina krafter. Det har tagit år att komma ur detta, och än är det inte över. Ingen förutom min syster vet allt om mig. Det finns mycket här inne som jag aldrig berättat om och vet heller inte om jag kommer göra det, men hon vet och det räcker för mig...