När jag för några dagar sedan satt och fikade med en kompis fick jag jättemycket fina komplimanger. Att jag var så himla duktig som tränade så mycket . Följdfrågan på det var hur jag hittar motivationen och jag blev lite stum. För jag visste inte vad jag skulle svara.. För mig är det inte tal om någon motivation, eller jag vill inte kalla det så i alla fall. Jag kör bara, det är inte alltid lockande att åka och träna varje dag, men som att äta frukost, gå på toa, borsta tänderna kanske man kan likna det med. Det har blivit en rutin för mig och jag är helt inställd på att jag ska dit nästan varje dag och göra det jag vill. När jag är där, när jag knyter skorna och går bort mot banden så finns det inga tankar som snurrar, jag är som en robot, inställd på vad jag ska göra och nästan lite terapi att bara vara, kollar på tv eller lyssnar på feel good musik samtidigt och känner jag att jag inte vill mer då åker jag hem igen. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och hey? jag får de resultat jag vill och jag har aldrig mått såhär bra av att träna förut.

Det låter kanske enkelt och det är det absolut inte i början. Jag har tränat i 3 år, testat det mesta och allt handlar om att hitta det som är bäst för just dig och din kropp. Skit i dieter och överträning, gör så mycket du vill och orkar , gå aldrig över den gränsen och var för tusan realistisk . Annars blir du bara besviken och det bidrar ofta till att man tappar lusten och träningen är ett minne blott..
Jag har stor erfarenhet nu och har nu , 3 år senare hittat det som funkar för mig. Jag bygger muskler och går ner i vikt. Jag känner efter hur jag mår och hur jag känner mig, väger mig inte för har ingen våg men jag behöver det inte heller. För jag lever det liv jag vill nu, och har nog aldrig kunnat säga att jag älskar mig själv och min kropp.

Nu ska jag skriva det och jag gör det med stolthet: Jag älskar mig själv och min kropp !

Tack för allt stöd ♥