Jag har länge kämpat med min vikt och hur jag ser ut. Jag har gråtit mig till sömns många nätter, med tanken att jag är den fulaste människa som vandrat på den här jorden. Jag har försökt med allt för att gå ner i vikt och jag tänker på det varje dag. När jag var liten blev jag retad för att jag var en tjock unge, jag blev kallad så många fula ord att det skulle ta många timmar att skriva ner dom. Men jag hade vänner som älskade mig för den jag var och det var allt jag behövde då, trodde jag. Jag försökte alltid vara stark och verka oberörd av alla glåpord, men det brast många gånger och jag hade självmordstankar när jag var 13 år. Jag planerade hur jag skulle göra och hur alla som mobbat mig skulle känna skuld över vad de hade gjort. Jag ville få rättvisa och visa vad som kan hända en människa som behandlas så. Men jag kunde inte vara så egoistisk, för det är vad det är, att ta sitt liv förbättrar ingenting, kanske att jag inte skulle behandlas illa längre men jag stod inte ut med tanken att lämna min familj i djup sorg, det var det sista jag ville. Som tonåring går man igenom en jättejobbig period i livet, hormonerna spökar och man testar allt man kan och inte får göra. Jag gjorde allt för att få uppmärksamhet, rökte , drack, var dryg och gjorde mig osams med folk jag stod nära. Jag ville bara att någon skulle se mig, tycka att jag var fin och att jag var bra som jag var. Detta pågick länge, jag gick ner i vikt en sommar när jag var 14 tror jag, 10 kg men jag såg ut som ett lik och orkade inte göra någonting. Brydde sig någon mer för det? Nej. Jag fastnade redan då i ett dåligt mönster och började äta för att må bra. Jag kunde känna mig nere och deppig, gick då till godisskålen eller frysen och tog mycket glass, inte lite. Försökte dra ut på själva ätandet, för när det var över visste jag innerst inne att jag skulle må precis som jag gjorde innan jag åt. Detta har pågått enda tills för ett år sen ungefär, det var då jag såg ett program på tv om ätstörningar och började gråta, jag visste att det var det jag led av. Många tror inte att detta är en sjukdom, men jag som lider av det kan tala om att det är som en drog för mig att äta. Jag mår som bäst då, det var som om lyckan fanns i den där chokladbiten eller pizzan eller liknande. Jag har alltid haft en fel kroppsuppfattning, jag har aldrig tyckt att jag duger eller ser bra ut, Jag har alltid jämfört mig med andra och tyckt att, om jag kunde se ut som dom. Det har påverkat mig så hårt att jag slutade bry mig helt, jag ville bara ligga under täcket och sova. Livet utanför hade ju inget att erbjuda så det var bättre att bara sova så att tiden skulle gå.

När jag började 1:an på gymnasiet var jag orolig och hade så ont i magen att jag kräktes, allt för att jag var rädd för vad folk skulle tänka om mig. Att de aldrig sett en så fet, ful och framför allt äcklig person. Jag höll mig i bakgrunden och ville inte att någon skulle ta i mig för då skulle de bli äcklade. En person i min klass sa till mig att jag var rund och mullig, jag HATAR ordet MULLIG. Men att jag var fin endå! Det sårade mig jävligt mycket, där kom ytterligare en bekräftelse på att fettet gjorde mig mindre värd. Under hela gymnasietiden var jag dryg, det var ett sätt att skydda mig själv, ingen fick komma nära inpå och jag ville helst inte att någon skulle röra mig eller fråga mig något. Jag var bara en i mängden och varje dag när jag gick hem , sa jag för mig själv, men förfan Hilda, du är INTE dig själv. Svaret ekade i huvudet- du är fet, feeeet feeeet!
Jag kunde inte ta det mer, började träna som en galning , fick jobb på Nautilus och gick ner 11 kg under en kort tid. Jag kände mig starkare , bättre och lyckligare än någonsin, men det fanns kvar där, tankarna om att jag fortfarande var tjock, hade mage, för platt rumpa, fult hår och inte var lika snygg som "alla andra" .

Jag tappade den lilla självkänslan som jag byggt upp, självförtroendet har alltid varit bättre än självkänslan men den suger stenhårt den med. När jag skulle göra någon var jag alltid tvungen att fråga människor i min omgivning om jag gjorde rätt, hur jqg skulle göra, om det var fel osv, det visade sig framför allt på mina praktikplatser. Jag grät när jag kom hem, prestationsångest och jag kände mig värdelös. Varför kan inte jag?

Jag gick hem , åt något och mådde bättre för en stund. En till sak är dessa tjejer i skolan som är populära, jag har varit en populär tjej en gång i mitt liv, det var i Björkvik, när jag gick i 3,4;an , då var jag i topp. Visst man var barn då och tyckte det var gött. Men nu när man ser tjejer på gymansiet som är i "topp" eller vad man ska kalla det så känns det bara larvig. Och jag känner mig som en tönt jämfört med dom. Jag har haft så mycket fördomar om andra tjejer och snackat en hel del skit, det kan jag erkänna, jag har varit avundsjuk och kännt mig så jävla ful i jömförelse med dom. det är inte deras fel att alla killar vill ha dom och att de klär sig i de senaste modet, är snygga när det kliver upp på morgonen (eller inte) men det var så jag trodde det var, allt var som ett liv i en bubbla.

Åter till min kroppsuppfattning, jag håller mig fortfarande på den vikt jag lyckades gå ner, men jag har ej gått ner mer vilket var mitt mål, det är så mycket annat här i livet som har tagit min uppmärksamhet och jag har vuxit i mig själv. I dag äter jag nästan aldrig för att må bättre, det kan fortfarande hända men inte lika ofta som det gjorde förr vilket jag ser som en stor framgång. Jag har lärt mig att jag varken mår bättre eller blir smalare av att äta, jämföra mig eller klanka ner på mig själv. Jag ser min kropp som en fördel, den fungerar som den ska och jag är frisk, det är någonting man inte tänker på och är tacksam för men det är jag. Jag har några kilon för mycket men jag kan ta bort dom om jag vill. Livet kan inte fortsätta vara en kamp mot mig själv, jag har lärt mig att sammarbeta med mina tankar och min kropp och istället för att vara en självupptagen tråkig människa så har jag lagt tyngd i kärleken och hälsa, att må bra är a och o.
Kampen med vikten kommer alltid att finnas där, även om jag är nöjd med mig själv och älskar mina kurvor så skulle jag vilja vara normalviktig, det är mitt mål. Jag älskar min familj, mina vänner och min Fredrik mer än livet självt, och det är anledningen till att jag valt att jobba på min relation till mat och till mig själv, för jag vet att jag inte är mig själv när jag uppslukas av tankarna kring min kropp och vad som är fel på den.
Man ska vara stolt över sig själv och sluta klaga på andra, var glad åt att du har en fin kropp som är med dig hela livet, (får man hoppas) och var glad över det liv du skapat tillsammans med andra. Livet är för kort för att må dåligt och känna sig misslyckad.

Mina visdomsord lyder , STÖRST, BÄST OCH VACKRAST! för det är vad vi är . min syster, jag och min bror, jag älskar er så förbannat mycket. Mina fina syskon. Vi håller ihop, i vått och torrt!

Skrivet från hjärtat! / Hilda